, -

the day the 60s died

Igår grät jag. Jag låg och läste en bok i min säng innan jag skulle sova och då började jag gråta. Ibland gråter jag lätt, jag tycker det är skönt att gråta ibland. Jag kan gråta när jag tänker på Sid och Nancy ibland. Mest efter jag läst boken inte som andra döttrar skriven av nancy spungen's mamma. Jag grät nästan hela tiden och det gick inte en minut utan att jag tänkte på det tragiska ödet, inte bara att hon dog det var ju en lättnad nästan eftersom det var det hon ville sedan hon var liten men jag grät åt hela hennes tragiska barndom och tonår enda till hon dog altså. Att hon ville skada sig själv på det sättet med droger, självmordsförsök, sälja sex osv.. Att hon liksom aldrig mådde bra, att hon gjorde dumma saker var egentligen inte hennes menning. Hon var ju sjuk. Men iallafall, sedan jag kan även gråta om jag ser en film (självklart) mest Titanic, gråtfilmen nummer ett men även gröna milen (gråtfilmen nummer 2) Changeling, Pearl Harbor, Lejonkungen (ja jag menar allvar!), the Notebook ja en massa fler, kommer inte på just nu! Sedan kan jag gråta om jag ser en video där Patti Smith pratar (beror ju på vad hon pratar om), för hon pratar så jävla bra. Det hon säger går rakt in i hjärtat! jag kan sitta och lipa när jag ser på henne. Sen grät jag ju på hennes konsert också men inte så konstigt!

Men igår grät jag iallafall åt Charles Manson morden, De är nog en av de morden som har fått mig att regera starkast. Att folk kan bli så hjärntvättatde att de går in och mördar fem personer och på ett sånt grymt är obegripligt! Sedan att mördarna ler och sjunger hela vägen in till rätten visar bara ännu mer grymhet och det gör mig ännu mer ledsen! Att det är stolta och glada över att de tagit någonsliv.
Susan atkins högg ihjäl skådespelerskan Sharon Tate (som även var gift med Regissören Roman Polanski som gjorde bl.a. filmen Rosemary's baby.) med 16 knivhugg, Sharon var gravid i 8½ månaden. Sen skar dom sharon i ansiktet och hängde/ströp henne, hon hade snöre runt halsen.

As Watson whispered to Atkins, Polanski's friend Wojciech Frykowski awoke on the living-room couch; Watson kicked him in the head. When Frykowski asked him who he was and what he was doing there, Watson replied, "I'm the devil, and I'm here to do the devil's business."

Back in the house, Atkins, Watson, or both killed Tate, who was stabbed sixteen times. Tate pleaded to be allowed to live long enough to have her baby; she cried, "Mother... mother..." until she was dead.

Såg denna videon på aftonbladet, jag börjar gråta. Speciellt när man ser dom jävla tjejerna (mördarna, det var 3 tjejer och en kille) sjunga och le in till rätten, jag blir så arg och ledsen! Sedan när man ser Susan Atkins säga
- "sharon bad mig låta hennes bebis få leva"
-"vad svarade du då" sa intervjuaren
- "jag sa åt henne att jag inte kände någon barmhärtighet för henne"

mina tårar bara sprutar ner, hur kan man vara så grym?

se denna videon, en kort sammanfattad video från aftonbladet! De unga tjejerna ser inte ens ut som mördare, ser så unga och oskuldsfulla ut, kan inte fatta det!

Nu är tydligen Susan Atkins döende i cancer också och nu ber hon om nåd, hon får vad hon förtjänar tycker jag! fast det gått så många år vet jag inte om det är rätt att hon får nåd!