,

Patti Smith är en av de mest fantastiska gestalterna i musikhistorien. Och hon är allt vad punk är. Man kan inte bli mer punk än Patti. Ni förstår, punk för mig kommer alltid innebära viljan och förmågan att förmedla känslor på ett sätt som får människor att lyssna. ~ som tagit ut MINmun

Just nu förknippas ofta punk med tuppkammar, sönderslitna t-shirts, uppkäftighet och vandalism. Men det här är inte punk. Simon från Östermalm hoppas på att bli känslomässigt accepterad av sina känsliga diktvänner genom att klä ut sig i fan-vet-vad. Och visst det är helt ok, så länge folk, och Simon själv, inte ser Simon som en punkare, eller att han skulle vara bättre än oss alla andra losers.

En punkare förmedlar vad hon/han har att säga på sätt som får männiksor att lyssna. Jag upprepar gärna den här meningen fler gånger. Grupper som klär ut sig till fan och hans moster och ränner runt och slår sönder rutor eller sitter och kastar kottar i en skogsdunge (därför att det är vad man gör om man är cool och annorlunda) är inte punkare. Punkare är självständiga individer, oberoende av utseende och grupptryck.


John Lydon (Johnny Rotten), sångaren i Sex Pistols, sa om punkrörelsen 1975-1977: "Women started to consider themselves as more than second-class citizens. Punk made that clear".
Och Patti Smith är den kvinnliga urpunkaren. Hon var den som stod på CBGB's scen i New York 1975 och hänsynslöst spottade ut det hon hade att säga. En punkens taleskvinna. Precis som det brukar vara vid klassiska ögonblick kunde man just då inte veta att hon skulle komma att föda hela nya generationer musiker, och förändra synen på musik. Hon var den första kvinnliga musikern att blotta sina känslor och så öppet framhäva sin kvinnliga attityd, och hon gjorde det på ett så mästerligt sätt att ingen hittills har kunnat överträffa henne. Siouxsie and the Banshees, Blondie och PJ Harvey hade förmodligen inte funnits utan Patti Smith.

 


Punkens år gav uttryck åt friheten att skapa vad du än ville. Det behövde inte vara så uppklätt fint och pampigt längre. Om det fanns en artist som hade något att säga så släpptes den lös. Nu odlades ju givetvis också en del skit i punk-skörden, band som bara hängde på trenden utan att själva framstå som individer. Det blev till slut en freakshow och punken blev för att återigen citera Johnny Rotten "Accepted, absorbed back into the system, the shitstem".
Det var kanske oundvikligt att punkens idé skulle utnyttjas och förstöras till något riktigt fult - det kryllar av människor som inte förstår sig själva och blir därför tvungna att haka på en trend. Sex Pistols som band slutade i precis rätt tid. De hade gett ut 'Never mind the Bollocks' och sagt precis vad de ville säga.



Patti Smith däremot var mer en del av den tillbakadragna punken i den mån att det inte fanns en chans att kopiera hennes musik. Just hennes talang var svår att ta efter. Inga kids klädde heller ut sig till Patti Smith i samma utsträckning som man klädde ut sig till Sid Vicious eller Joey Ramone. Vad som istället levde vidare i Patti Smiths spår var själva inställningen av total frihet. Redan nämnda Siouxsie and the Banshees, Blondie och Polly Harvey är bara några som tagit vara på Patti Smiths anda.

Till skillnad från Sex Pistols, The Clash eller Ramones så har Patti Smiths musik utvecklas. Att se de tre förstnämnda banden uppträda med ny musik i mitten på 1980-talet hade sannerligen nog inte varit en vacker syn. De släppte sina klassika album i mitten och i slutet av 70-talet som snorungar och det var det som gjorde banden så bra. Patti Smiths musik vill jag påstå är mer universiell och tåls att spelas av henne som vuxen för vuxna, mer än för kidsen.


Första gången jag hörde låten 'Birdland' så upptäckte jag den där känslan i hennes röst, den magiska friheten, bekymmerslösheten, allting-är-verkligen-möjligt-känslan, som gav liv åt låtens olika sekvenser och som fick mig att räcka ut mina armar för att lyda hennes vädjande ord "take me up, take me up, let's go up". Hennes röst präglar hela 'Horses'-skivan och gör den till allt vad Patti Smith är. 'Birdland' är en av mina livs favoritlåtar, helt enkelt p.g.a. att den är så obeskrivligt naturlig. Patti berättar den på ett sätt som engagerar vid första tonen, och får lyssnaren att förstå precis allt hon sjunger om: det blir till en självklarhet, och det blir ens egna liv som berättas. Den är, precis som många andra av världens bästa låtar, en saga med flera olika invävda historier, översatt till musik. Hon struntar i hur det kan komma att låta, det enda hon vet är att det hon skapat är en skapelse från den innersta mittpunkten av hennes själ.

Smith är originalitetens och självständighetens moder. Vi älskar henne för det. Och just hennes första skiva 'Horses' är det yttersta beviset på hur utomjordiskt fantastisk Patti Smith är, och hur väsentlig hon alltid kommer vara, nu 27 år efter att hennes debutskiva släpptes. Det är en ibland alltför underskattad kvinnlig förebild. Hon är allt vad punk är.

Källa: http://www.revolver.nu/artikel/?article_id=865

nu är jag ledig fram tills på måndag, ska bli väligt skönt. Jag har inte gjort mer idag än att lyssnat på the mamas and the papas, för er som inte vet var de ett band på 60-70 talet. Ett ascoolt band, lite hippie stil sådär. De har gjort bla. "dream a little dram of me", "California dreaming", "monday monday" osv..

Imorgon ska jag hem till Anette, ska sjunga fast jag är lite sjuk.. har ont i halsen och är rätt så slö! men hoppas det är bättre imorgon.